just me...

det är bara jag som vet hur jävla mycket jag kämpar varje dag.
hur mycket jag kämpar för att klara en enkel dag i skolan.
att inte hamna i det förflutna igen.
känslan att bara veta att jag har klarat det igen är otrolig.
ingen vet hur den känslan är för mig.
att jag försöker äta varje dag.
att jag kan gå med huvudet uppe.
att jag kan skita i vad alla säger bakom min rygg.
att ha stått upp för mig själv och det jag är.
tagit skit från nära & kära.
klarat av när ens förälder är stup full och däckar ute på vägen.
att klara av att säga att ens ex nästan slog en.
att kunna gå vidare från det.
att kunna gå vidare från att ha blivit överfallen i stan av en kille.
att nästan blivit ner slagen av honom.
Det kallas mod. att kunna gå vidare.
att slippa känna den känslan varje dag.
det är nu jag har gått ifrån självmordstankarna.
från att skära mig.
jag har blivit en annan person.
ingen vet min uppväxt.
den var egentligen svår.
mobbning, åka till sjukhuset jämt, ja allt.
känslan att vakna upp lycklig.
att inte gråta sig själv till sömns.
men när jag sover.
då vaknar jag upp och bara stor lipar.
allting kommer.
det som jag inte grät över då.
det gråter jag över nu.
när man har förlorat mycket i livet.
då är det inte alltid lätt.
att inte stå sina föräldrar nära.
att de knappt känner en.
ens barndom ska vara bra.
denna vart inte så bra.
ni skulle bara veta.
då skulle allt vart lättare.......

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0